Labradorens Rasstandard     

Bakgrund och ändamål:
Rasens egentliga ursprung är höljt i dunkel och flera teorier finns. Tämligen säkert är att i början av 1800-talet överfördes till England från Labradorhalvön en ras som sedan genom inkorsningar givit dagens labrador retriever,
den som erkändes av Engelska Kennelklubben som ras 1903.
Rasen har som sin huvudsakliga uppgift att vid fågel- och småviltjakt arbeta efter skott och då främst som apportör.
Stor arbetslust, styrka och spänst i kombination med god följsamhet gör den väl lämpad för sina arbetsuppgifter.

Helhetsintryck:
Labrador Retriever är en starkt byggd, kompakt och mycket rörlig hund med bred skalle, bred och djup bröstkorg
och brett och kraftigt ländparti och bakställ. Den är godmodig, mycket rörlig, har utmärkt luktsinne,
är en god apportör och har passion för vatten. Labrador Retriever är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare.
Till temperamentet är den intelligent och formbar med stark vilja att vara till lags.
Den är vänlig, utan spår av aggressivitet eller blyghet.

Huvud:
Huvudet skall ha bred skalle och markerat stop. Det skall vara välmejslat utan köttiga kinder.
Käkarna skall vara medellånga, kraftiga, aldrig snipiga. Nosspegeln skall vara bred med väl utvecklade näsborrar.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, bruna eller nötbruna. Uttrycket skall vara intelligent, lugnt och vänligt.

Öron:
Öronen skall vara ansatta tämligen långt bak på skallen och de skall bäras hängande tätt intill kinderna.
De får inte vara stora och tunga.

Bett:
Starka käkar och tänder med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.

Hals:
Halsen skall vara torr, stark och kraftig och ansatt i ett väl tillbakalagt skulderparti.

Kropp:
Bröstkorgen skall ha god bredd och gott djup, med väl välvda, tunnformade revben. Ryggen skall vara plan.
Ländpartiet skall vara brett, kort och kraftigt.

Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara långa och sluttande. Frambenen skall ha god benstomme och vara raka
från armbågarna till tassarna såväl från sidan som framifrån sett.

Bakstället skall vara välutvecklat och får inte slutta mot svansen. Knälederna skall vara välvinklade
och hasleden lågt ansatt. Kohasighet är absolut inte önskvärt.

Tassar:
Tassarna skall vara runda och kompakta med väl välvda tår och välutvecklade trampdynor.

Svans:
Svansen är ett kännetecken för rasen; den skall vara mycket tjock vid ansättningen och smalna gradvis mot spetsen.
Den skall vara medellång utan fana men vara täckt runt om med kort, tjockt, tätt hår,
vilket ger svansen ett rundat utseende s k "uttersvans". Den får bäras glatt men aldrig ringlad över ryggen.

Rörelser:
Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande och parallella fram och bak.

Päls:
Pälsen är ett speciellt särdrag för rasen. Den är kort och tät utan vågor eller fransar
och känns jämförelsevis hård vid beröring samt har vattenavvisande underull.

Färg:
Enfärgat svart, gul eller lever/chokladfärgad. Gult får variera från ljust krämfärgad till rävrött.
Liten vit bringfläck är tillåtet.

Mankhöjd:
Idealmankhöjd för hanhund 56-57 cm.
Idealmankhöjd för tik 54-56 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster,
helhetsintryck och konstitution.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

  Labradorens historia
När man tar del av historien runt rasen Labrador Retriever förstår man varför den blivit så populär och uppskattad.

Den är den verkliga all-round hunden. Som blindledar- och narkotikahundar har rasen gjort en stor samhällsnyttig insats
och på senare tid har den också visat framfötterna i räddningsarbete.
Hos jägaren är labradoren en utomordentligt duglig apportör och eftersökshund,
men den ger också sol i tillvaron hos många familjer som en lättfostrad och aktiv kompis i skog och mark.

Historien om Labrador Retrievern är lite av ett mysterium. Det finns i princip tre teorier om labradorens historia,
men man kan säga att två av dem mynnar ut i den tredje. Under 1500-1600-talet fanns en mycket populär hund i England som kallades för S:t Huberts dog. Den hade flera användningsområden och beskrivs som svart med kraftig päls.
Man tror att fiskebåtar tagit med sig denna hund till Newfoundland och att labradoren har uppstått genom den.

Den andra teorin är Cane di Castro Laboreiro-teorin. Den går ut på att man har hittat en bild av en
typisk gul labrador med rastypisk päls och svans.
I Portugal fanns en by som hette Castro Laboreiro och man tror att hunden gått över till Newfoundland med sjömän.

Man tror sig vara ganska säker på att labradoren fanns på Labradorhalvön redan så tidigt som på slutet av 1700-talet.
I början av 1800-talet talas det om att det fanns två typer där som beskrivs som "den stora newfoundlandhunden"
och "den lilla newfoundlandhunden". Av namnen att döma finns det stor anledning att tro att de kommit just från Newfoundland och att den "den lilla newfoundland- hunden" är den hund som blev vår tids labrador retriever.
Den senare beskrivs som " i allmänhet svart, inte större än en pointer, tunna ben, kort strävt hår,
bär inte sin svans så högt som den större hunden, är en mycket snabb löpare, simmare och fighter".

Torskfiskarna på Labrador lärde sig snart att förstå vilken tillgång de hade i den lilla newfoundländaren.
Den var inte bara lättlärd, den var också synnerligen duglig.
Den räddade mången värdefull fångst som annars till ingen nytta skulle ha försvunnit ut i havet.
Den fungerade som duktig apportör av fågel, och även som draghund kunde den användas med fördel.

Men den hade ännu en viktig uppgift - att hoppa i havet för att simma iland med repändar som där togs emot för att ankra båtarna. Klimatet hundarna levde i krävde en päls som klarade av kyla och snö, den päls kallar vi på fackspråk för dubbel. Detta innebär att den har en något ullig underpäls med täckhår av något grövre struktur.
Denna päls är än idag ett måste på en labrador. Den utterlika svansen var då, precis som nu, ännu ett kännetecken.
Även den har förstås ett ändamål. I vattenarbete använder labradoren sin uttersvans som ett effektivt roder.
Säkert har många hört talas om att labradoren har simhud mellan tårna.

På Newfoundland kallades labradoren för "shortcoated S:t Johns dog" efter hamnstaden där.
Torskfiskarna såg chansen till en liten extrainkomst genom att ta med sig hundar över till England där de uppskattades av markägare som ville ha hundar för jaktändamål.
Väl kommen till England kallades den snart för Labrador.
Man korsade in curly- och flatcoated retriever och senare även setter och pointer.
1903 blev labradoren godkänd som ras i England.

Till Sverige kom de forsta labradorerna i slutet av 1800-talet och den första som lät tala om sig i officiella sammanhang var den svarta han-hunden Major som visades på Svensk Kennelklubbsutställning 1897.
Men det var inte förrän en bit in på 30-talet som egentliga uppfödare tog sig an rasen.
På 70-talet kom vad vi kallar för rasexplosionen.
Fram till dess var labradoren således en hund som sporadiskt syntes på gator och torg.

Det gäller att behålla de ursprungliga exteriöra attributen och till hjälp har labrador retrievern,
precis som alla andra raser, en rasstandard. Jaktprov arrangeras från norr till söder, i huvudsak under höst och vår,
för att pröva att hunden besitter de rastypiska arbetsegenskaperna.
För till syvene och sist är det den som avgör om labradoren ska fortsätta att trollbinda människorna
vid sitt hjärta - precis som den lilla newfoundländaren gjorde för flera hundra år sedan
med sin aldrig sinande vilja att vara till lags.

Jan-Erik Ek


Litteraturhänvisning:
Labradoren, Ing-Marie Hagelin
All About The Labrador, M Roslin-Williams
The Complete Labrador, Helen Warwick

Källa: Labrador Retrieverklubben